”Jag begärde flygare och jag fick er
istället. Ett jävla sätt att starta ett krig på.”
- David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.
- David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.
Såhär i efterhand var det förbannat uppenbart
vad som skulle hända tänkte Nayan Whitfield; ståendes tyst i ledet
på en gårdsplan framför en stor byggnad i New Haifa på Kolonin.
Han stod i sin vanliga jobbkostym som dolde mycket av hans ljusbruna
hy, någonting som han ångrade. Det var en strålande fin Januaridag
och solen sken på dem. Temperaturen skulle slutligen under dagen
antagligen landa på runt trettio grader och Nayan hoppades innerligt
att de skulle vara inomhus då, eller åtminstone att historierna
kring att nya rekryterar alltid fick håret avrakat var sann.
Med tanke på hur allt han hoppades på gått åt
helvete på senare tid så var det inte speciellt troligt att det
skulle bli på det viset. Framför allt inte med personen i grönt
som med dova morranden gick framför dem och spanade efter minsta
lilla tecken på uppstudsighet eller snack. De flesta hade redan lärt
sig att det inte var någon idé men hittils var det bara en av dem
som lärt sig att svara på tilltal på ett tillfredsställande vis.
Vad eller vem de väntade på visste ingen av dem, men han hade
känslan att det inte var en tillfällighet att de fick vänta. Det
gav den korta korpralen med den korta träkäppen framför de dussin
personerna på gårdsplanen tillräckligt mycket tid att sätta sig i
respekt, något som inte hade tagit speciellt lång tid.
”Jag är mycket glad att du är här!” hade
hon skrikit i Nayans ansikte. ”En jävla journalist som tror de är
någon slags fånig krigskorrespondent! Men var du tvungen att tjata
på dina vänner att de också skulle med?”
Anklagelsen var – till skillnad från alla de
andra som yttrats den dagen – faktiskt helt korrekt. Även om det
inte var så han själv skulle ha formulerat saken så hade han
faktiskt tjatat om att det var allas ansvar att hjälpa till att
försvara samhället. Detta hade han gjort från sitt bekväma jobb,
på ett fint kontor hos en av de mer populära nyhetsbyråerna. Hans
sansade argument och seriösa framtoning hade lugnat många av dem
som var panikslagna inför tanken att alla i samhället kunde bli
valda för tjänstgöring i krig vare sig de ville det eller ej. Och
det hade antagligen sett till att han var en av de första att bli
utvalda för grundutbildningen.
När han hade fått mailet hade han varit
övertygad att det var ett skrivarjobb precis som allt annat. Han
skulle vara inbäddad journalist, inte faktiskt stridande soldat och
hade dykt upp med skrivplatta redo. Det hade varit det första som
tagits ifrån honom. Hans jobb och tilldelade lägenhet hade varit
det andra. Det tredje hade varit hälften av det han packat ner i
ryggsäcken; och när han fick välja vad han skulle behålla lutade
sig den civilanställda tjänstepersonen fram och viskade att
underhållning var något som han skulle behöva. Så det fick bli
hans musikspelare.
”Står du här och dagdrömmer?” frågade
korpralen igen och spände ögonen i Nayans. ”Jag ställde dig en
fråga, rekryt!”
”Ja, jag skrev fördelaktigt om värnplikt”
svarade han i normal samtalston. Hon låtsades inte höra utan stod
som om hon fortfarande väntade på ett svar. ”Korpral” lade han
till, snabbt. Den läxan hade kostat kvinnan bredvid honom tjugo
armhävningar att lära sig, och var det någonting han visste att
han behövde göra om han inte skulle bli galen så var det att lära
sig av andras misstag.
Korpralen stirrade honom i ögonen i ytterligare
två sekunder, sedan fortsatte hon längst med ledet och höjde
rösten ytterligare för att alla skulle höra klart och tydligt.
”Ni är femte sektionen, New Haifa Regementet.
Ni lyder under mig. Mitt namn är Korpral Adamsdotter. Vi, fjärde
och sjätte sektionen lyder under Sergeant Chang. Ni ska komma ihåg
vårat namn, och för er som inte vill göra en jävla massa
armhävningar så kan jag be er notera att ni ska tilltala underbefäl
med rang. Officerare med fullmakt skall tituleras ”Sir”. Har ni
förstått det?”
”Ja, Korpral” svarade alla i gruppen med så
hög röst de kunde uppbringa.
Adamsdotter verkade dock inte nöjd med svaret.
Hon gick fram och tillbaka några gånger tills hon hittade sitt
offer; en ung tjej med korpsvart hår och en mindre mörktonad hy som
i Nayans ögon nästan kändes blek. Hon såg väldigt ung ut och
Nayan undrade om hon haft förfalskade åldersuppgifter i datorbasen.
Det var inte ovanligt bland ungdomar som ville gå ut och supa och
inte alls svårt att ordna. Frågan var bara om militärens datorer
upptäckt det i sådana fall. Antagligen; de hade sina egna system.
”Hur skulle du tilltala en officer!” frågade
hon tjejen och pekade på hennes bröst med käppen.
”Sir, Korpral. Jag menar Korpral, sir! Eller
tvärtom!” Hon såg panikslagen ut, antagligen orolig för att få
ytterligare ett onödigt och obehagligt träningspass.
”Ett av dem är rätt svar på min fråga. Det
andra är bra att ha när du ska skylla ifrån dig vilket jag hoppas
att du aldrig kommer göra. Har du förstått?”
Tjejen nickade, och Korpralen lät sig
uppenbarligen nöjas med det svaret och fortsatte att patrullera
längst med ledet. Det visade sig inte vara nödvändigt för henne
att hamra in den här poängen; den var förstådd. Hon gick några
gånger fram och tillbaka, varpå hon stannade framför dem, händerna
bakom ryggen och ryggen rak.
”Ni ska nu stå lediga. Det är positionen jag
just nu står i. Då det är ett jävla krig på gång kommer vi inte
lära er de lekar som Guvernörens garde håller på med och det kan
ni tacka er lyckliga stjärna för.”
Hennes ord fick avsedd effekt; samtliga i leder
ställde sig med händerna bakom ryggen, istället för längst med
sidorna där de skulle varit i enlighet med tidigare instruktioner.
Adamsdotter gjorde en militär helomvändning och stod sedan själv
still i samma position.
Föremålet för hennes korta väntan kom gående
ut genom dörren på byggnaden de stod framför. En äldre man, iförd
en stilig grå uniform av ett annat snitt än Korpralens uniform. Det
här var tvunget att vara en officer.
”Kapten Wyatt. Sektionen är formerad enligt era
order, sir” sade Korpralen i en precis, exakt men ändå artig
röst. ”Sergeant Chang låter hälsa att de andra sektionerna är
redo när ni önskar träffa dem.”
Kapten Wyatt tittade ut över de väntande
rekryterna utan vidare kommentar. Han verkade göra en ansträngning
att titta var och en i ögonen, för att se om där fanns vad han
letade efter. Nayan tryckte ner en fnissning. Det var inte troligt
att han hade det, eller om han ens skulle få det.
”Det här kommer inte bli som mina vanliga tal”
sade Kaptenen, och avbröt Nayans tankar mitt i. ”I normala fall
brukar jag stå här och låta Adamsdotter förolämpa er alla för
att ni varit dumma nog att anmäla er till den här tjänsten. I
nuläget har jag dock stor respekt för det faktum att ni kom även
fast beslutet att alla ska ha samma plikt att tjänstgöra är
kontroversiellt. Ni kommer till stor del vara en del i hur stor
framgång projektet anses vara och jag vet att några av er helst av
allt vill vara någon annanstans. Men valet är inte vårt. Tillåt
mig förklara lite mer utförligt.”
Nayan lyssnade ordentligt nu. Han hade själv
dagarna efter att kriget förklarats ett faktum efter Jordens anfall
på deras stridsstyrka varit en av dem som försökt skriva mycket
baserat på lite information.
”Jorden har anfallit oss. Det är en moder som
har anfallit sitt vuxna, självständiga barn för att vi har haft
modet och viljan att förklara att vi vill bli tagna för vilka vi
är. Vi förnekar inte vårt ursprung. Vi förnekar inte hjälpen
Jorden har gett oss. Men det var länge sedan den behövdes. Vi
förtjänar att vara våra egna mästare, som vi är mästare över
den här planeten. Och för det behöver vi egna traditioner där
varje person bidrar till samhället och dess skydd. Det är därför
ni är här. Så lär er vad ni behöver lära er. Det är inte bara
ert eget liv som beror på det. Korpral Adamsdotter, var så god att
fortsätt med planen för dagen.”
Nayan suckade inombords. Det var bara den gamla
vanliga retoriken, den som han själv använt vid flera tillfällen
för att argumentera det nya konceptet att alla kunde rekryteras in i
det militära vid en kris. Han hade lika gärna kunnat skriva
kaptenens tal och gjort ett mycket bättre jobb.
”Javäl, Sir.” sade hon och gjorde honnör.
”Sektion! Ni ska nu till läkaren som ska ta en ordentlig titt på
er, så ingenting har ändrats sedan ni mönstrade. Sedan ska vi ta
er till erat logement så ni får känna er som hemma och ta en titt
på den utrustning vi börjar med. Några frågor?” Det fanns inga.
”Gott! Vänster om utgå!” gapade hon.
Vid dessa ord stirrade alla på varandra. Ingen
verkade veta vad orden betydde förutom en medelålders man med
gulbrunt hår och glasögon som vände åt vänster med en halvsnurr
och sedan påbörjade en uppenbar militär marsch åt det hållet.
”Hammar!”
ropade Adamsdotter. Rekryten stannade tvärt. ”Eftersom du tydligen
vill imponera så är det ditt ansvar att lära den här samlingen
homofober hur man marshererar ordentligt.”
”Ja, Korpral” ropade rekryt Hammar, varpå han
påkallade gruppens uppmärksamhet. ”Titta på mig, och gör som
jag gör. Det tar er inte lång tid att förstå hur det görs; hela
poängen är dock att det görs i takt. Redo? Vänster, höger, marsch!”
Vid de två senaste orden började han gå och
gruppen försökte följa efter imiterande hans gångstil. Noterande problemet så påbörjade Hammar ropa ut en ramsa som gick
ut på Vänster Höger Vänster Höger. Det tog Nayan åtminstone en
minut att förstå att vad som ropades ut var när vilken fot skulle
sättas ner i marken, och viskade framförde denna teori till
rekryterna bakom som liksom han inte hade förstått meningen med det
hela. Han tyckte att de hade fått till en god imitation av en
militär marsch när de helt plötsligt stannade utanför ett hus,
tydligt märkt med ett rött kors.
”Okey! Ni delar in er två och två. En man, en
kvinna precis som den där gamla skrönan om Adam och Eva!” ropade
Adamsdotter och blev genast åtlydd. Nayan parade snabbt ihop sig med
den unga tjejen som förhörts om det korrekta sättet att svara en
officer. Snart nog hade en kö bildats utanför lokalen där Nayan
och tjejen hamnade sist. Så fort Adamsdotter försvunnit runt hörnet
– för att ta emot personerna när de var klara – så började
rekryterna prata med varandra.
”Hejsan. Jag heter Ellen. Ellen Smith.” sade
hon och skakade hand. ”Och du är Nayan. Journalisten. Anledningen
till varför vi alla är här.” tillade hon med ett flin. Det fick
en hel del huvuden att vänta sig om i ledet, somliga såg
intresserade ut, andra irriterade.
”Helt sant är det inte. Det var Guvernörens
förslag, jag bara talade för det” förklarade han.
Hon log. ”Jag vet. Jag tyckte också det lät som en bra idé.”
Hon log. ”Jag vet. Jag tyckte också det lät som en bra idé.”
Mannen framför vände sig om. ”Det tycker inte
jag. Jag har en affär att sköta, och nu behöver jag vara på det
här jävla stället bara för att någon har åsikter om vart vi ska
betala skatt.”
Nayan skulle precis argumentera emot när Ellen
hann före. ”Det är inte värt att argumentera om det nu. Vi är
här, och det skulle vi nog vara i alla händelser, även om en
journalist argumenterat åt det ena hållet eller det andra.
Dessutom, du kunde ansökt om frisedel för att ta hand om
företaget.”
Mannen fnyste. ”Inte viktigt för krigsinsatsen,
alltså fick jag inte frisedel. Jävla bullshit, jag vet ett jävla
bageri här i närheten som fick frisedel åt sin personal för att
soldater tydligen äter där.”
”Låter som ett förbannat rykte om du frågar
mig” svarade oväntat kvinnan bredvid honom. ”Folk säger vafan
som helst för att få folk att bli sura över något som redan
bestämts.”
”Okey! Nästa!” hördes det inifrån
byggnaden och de båda framför gick in, lämnandes Ellen och Mayan
ensamma utanför.
”Du ser inte direkt ut att vara över arton.”
frågade Nayan och såg till sin tillfredsställelse att Ellen
stelnade till. ”Hur kommer det sig?”
”Jag är visst över arton! Du får se när vi
kommer in!” sade hon, men utan övertygelse i rösten. ”Kom igen”
svarade Nayan inte helt övertygad. ”Jag har jobbat med människor. Jag kan
det här.”
”Uppenbarligen inte” kom svaret, den här
gången lite mer självsäkert.
”Så det är inte så att du bara försökte
köpa ut och fastnade i systemet? Du vill vara här.”
Den här gången fick det effekt.
”Tror du verkligen jag är så dum så jag inte
kan ändra tillbaka om det skulle bita mig i arslet?” frågade hon
och spände ögonen i Nayan. ”Det är klart som fan jag vill vara
här, och jag är över arton. Säger du någonting annat kommer du
bara tas för en lögnare. Du får se när vi kommer in.”
Ingenting mer sades på en stund och snart nog
hörde de en röst som ropade ”Whitfield, Smith!” och de båda
steg in. Han sneglade mot Ellen, men hon låtsades inte om honom. Det
var inte utan att han fick intrycket att hon förberedde sig för att
spela med vad datorerna visade. Någonting var uppenbarligen fel.
De gick in i vad som uppenbarligen var ett
omklädningsrum. En vakt instruerade dem att ta av sig alla kläder,
lägga sina personliga ägodelar i ett paket och lämna deras kläder
på plats.
”Vad kommer hända med våra kläder?” frågade
Ellen vakten och fick en blick till svar. ”Förlåt, vad kommer
hända med våra kläder, Korpral” korrigerade hon sig efter att ha
läst antal streck på axeln.
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”
Allt eftersom kläderna togs av kände Nayan en
allt större impuls att börja titta mer åt Ellens håll. Det var en
impuls han försökte bemästra, det sista han ville var att bli
gapad på av vakten för att han inte klädde av sig snabbt nog men
trots allt kunde han inte låta bli att titta mot henne under
företexten att se hur långt hon kommit. Hon mötte hans blick och
flinade. Svärande över sig själv lovade han att han inte skulle
göra något liknande igen, och dessutom kolla upp hur tidigare
försök av samma system – om det fanns några – hade hanterat
olika kön i sektionen. Det var legendariskt hur biologiska drifter
hade manifesterat sig i de olika samhällena på jorden och hur de
skapat en syn på könen som enbart på senare tid hade kunnat
övervinnas.
En minut senare stod de bredvid varandra, utan en
tråd på kroppen framför en dörr. De tittade på varandra, varpå
Nayan prompt knackade och de blev tillsagda att komma in. Rummet
visade sig vara i det närmaste identiskt med det rum de besökt
under den första läkarundersökningen, när deras inkallelse hade
kommit. Vid två stora scanners stod varsin läkare som även höll i
plattor; inkopplade till det centrala datorsystemet. Läkarna gick
fram mer eller mindre samtidigt och pekade dem till varsin Scanner.
Att bli scannad var – enligt Nayan – en av de
obehagligaste upplevelser du kunde utsättas för. Det gjorde inte
ont men alla som genomgick proceduren envisades med att de kunde
fysiskt och ibland psykiskt känna hur sensorerna behandlade olika
delar av kroppen. Läkarna själva envisades att detta var
fullständigt skitsnack och ingen utbildad skulle någonsin erkänna
samma känsla som de som utsattes för den. Nayan undrade om det hela
var för att scannern var allmänt erkänd som universums bästa sätt
att emottaga dåliga nyheter på eller om man helt enkelt inte
gillade att få allting om en avslöjat inför en person som otvivelaktigen skulle kommentera dina defekter och brister.
Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.
Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.
”Vi har fått resultatet av din förra scan, och
vi har sökt efter avvikande detaljer med den som mall. Ingenting av
värde hittades, ingenting som vi behöver kommentera på i alla
fall. Stå här och vänta tills dess att din partner är klar så
kan ni fortsätta till nästa rum sedan.”
Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.
Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.
”Smith. Vi har lite saker här som du kanske
skulle vilja förklara för oss.”
Ellens blick flög mot Nayan. Det var en varnande
blick i dem att inte säga någonting. Hon andades ut och vände sig
mot läkaren. ”Vad menar du? Finns det förhinder för
tjänstgöring?”
Hon lät nästan hoppfull, som om det sannerligen
var det hon ville. Läkaren surnade synbart till. ”Har du ändrat
dina åldersuppgifter i datorbasen för att köpa ut alkohol,
cannabis eller tobak?”
Ellen såg nästan lättad ut, men Nayan var
övertygad om att hon spelade. ”Nej” svarade hon tveksamt.
”Varför skulle jag göra det. Jag är över arton. Jag får handla
sådana saker.”
Läkaren spände ögonen i henne, men inte för att han ville verka vara sträng insåg Nayan. Han analyserade henne. ”Dina ögon är inte tillräckligt utvecklade för din ålder. Det här är någonting som vilken scanner som helst skulle plocka upp, och framför allt är det något som i sådana fall skulle vara registrerat. Antingen så har du en födelsedefekt som vi inte har något som helst nämnande av i din journal, eller så ljuger du om din ålder. Får jag fråga vilket av det är?”
Läkaren spände ögonen i henne, men inte för att han ville verka vara sträng insåg Nayan. Han analyserade henne. ”Dina ögon är inte tillräckligt utvecklade för din ålder. Det här är någonting som vilken scanner som helst skulle plocka upp, och framför allt är det något som i sådana fall skulle vara registrerat. Antingen så har du en födelsedefekt som vi inte har något som helst nämnande av i din journal, eller så ljuger du om din ålder. Får jag fråga vilket av det är?”
Ellen skrattade. ”Jaha, så det är inte något
annat än det? Alla läkare nämner det, alla läkare ger mig en
synundersökning och tycker det är helt normalt. Du får ta upp det
med dem varför de inte tycker det värt att skriva ner i min
journal.”
Läkaren gjorde en anteckning. ”Det ska vi ta
och göra. Under tiden så ser jag dock inte några andra tecken på
att något skulle vara fel, så jag måste dessvärre släppa dig
vidare enligt reglerna men det är något jag gör mot bättre
vetande. Om du är arton så är jag religiös.”
”Jamen då behöver du bara fråga din gud om
svaret” blev det sarkastiska svaret.
Nästa rum var ett konditionstest. De båda
maskinerna, oförändrade i sin grundläggande konstruktion genom
århundradena. De stod riktade mot varandra, något som Nayan inte
var glad över. Han var lite orolig över att han inte skulle kunna
hindra sig själv från att stirra. Han var inte säker om det var
det han precis hade hört eller om det var tanken på hennes kropp
som fick honom att få den impuls han var tvungen att trycka ner, men
det var också möjligt att det var en kombination. Han gjorde en
mental anteckning till henne att han skulle fråga igen. Tjata om
nödvändigt. Han var inte säker på att han gjorde sig själv
rättvisa på löpbandet men det var ett tillräckligt bra resultat
för att teknikern skulle nicka gillande och skicka dem vidare.
De kom ut i ett rum där resten av sektionen stod
framför Korpral Adamsdotter. De båda tog sin plats i ledet och
försökte att imitera det sätt Hammar stod på; det verkade nämligen vara det som alla andra hade gjort. När de kom in nickade
Adamsdotter gillande åt dem.
”Bra, ni är klara och redo. Jag har saker att
berätta för er och ni ska lyssna. Lyssnar ni inte så kommer jag ge
er ett helvete tills dess att ni är trötta eller engagerade nog att
göra det.”
Hon lät sina ögon flyga över rummet. Ingen
tvekade om det faktum att hon skulle sätta sitt hot i verket. ”Ni
hemska ursäkter till apmänniskor är nu med i Kolonins Armé. Jag
är eran sektionsledare och ni kommer inte att få byta. Ni ska
lyssna på vad jag säger hela tiden för det jag lär ut kommer att
hjälpa att hålla er levande; vilket är i allas intresse av någon
konstig anledning. Försök inte att argumentera med mig, för jag
kommer vinna. Är det förstått?”
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.
”Fan så rätt” svarade hon. ”Vad ska ni
göra när jag pratar?”
”Lyssna, Korpral!”
”Vilken är den bästa sektionen?”
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”
”Göra det, Korpral”
”Vem är er bästa vän?”
”Jag är, Korpral!”
Adamsdotter vände huvudet mot Rekryt Hammar som
uppenbarligen inte hade kunnat motstå frestelsen att skämta.
Långsamt gick hon fram mot honom med all aura av ett underbefäl som
skulle genomföra ett dystert straff. ”Vad sade du, Tidvis
Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar?”
”Jag sade att Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral
Pontus Hammar är sektionens bästa vän, Korpral!”
Tidvis tjänstgörande Vicekopral? Konceptet var
inte okänt för Nayan, många av de soldater som tjänstgjort i det
som en gång var Jordens flotta hade varit Tidvis tjänstgörande.
Det hade tillåtit dem att ha två karriärer och kunna gå framåt
inom båda.
”Och om du ännu inte lärt dig hur ett
underbefäl ska agera så kan jag säga att jag förstår beslutet
att skicka hit dig. Och ännu värre, så har jag fått instruktioner
att göra dig till gruppens rekrytledare. Det tar mig emot efter att
ha sett ett sådant uppenbart exempel på clownighet. Vi ska allt se
till att de civila delarna av dig inte finns kvar efter att vi är
klar med dig. Passar det dig, Rekrytledare Hammar?”
”Det passar mig fullständigt fantastiskt,
Korpral!” gapade Hammar till svar med rösten hos ett barn som
säger vad föräldern vill höra för att slippa ett straff.
”Fullständigt
utmärkt. Då kanske du kan ta din grupp till logementet och få på
dem lite kläder! Jag är säker på at den här högen religiösa
dårar säkerligen skäms över att se vad naturen givit dem! Höger
om, march!”
I snabb takt gick dem mot logementet under Hammars
ständiga korrigeringar av deras sätt att marschera på. Han var inte
otrevlig på samma sätt som Adamsdotter kunde vara, utan bara otålig
och nedlåtande, som att de inte förtjänade att lära sig hur man
gick som soldater ännu. Utanför logementet stannade han. ”För
att spara tid tänker jag säga detta till er; Ni går in och letar
upp er säng. Det kommer finnas namn vid dem. Ni tar på er kläderna,
och går igenom utrustningen så att allt som ska finnas finns där.
Vi har ungefär fem minuter innan ett underbefäl kommer att komma in
och kritisera oss för att vi inte förstått det. Jag har varit med
om det här förut, så nu ser vi till att vara den bästa sektionen
på hela stället. Gå in och sätt igång!”
Det visade sig snabbt att indelningen var baserad på läkarundersökningen. Det fanns tolv sängar varav ingen såg speciellt bekväm ut, och på dem fanns det namn placerade på en läsplatta. Kvinnorna fick en plats längst ena sidan, männen på den andra. Han gick fram till sin säng och inspekterade vad som låg där. Indelat i lådor så fanns där kläder; underkläder, strumpor, T-shirts och shorts. Brevid lådan fanns två par uniformer, båda i en grå färg.
Det visade sig snabbt att indelningen var baserad på läkarundersökningen. Det fanns tolv sängar varav ingen såg speciellt bekväm ut, och på dem fanns det namn placerade på en läsplatta. Kvinnorna fick en plats längst ena sidan, männen på den andra. Han gick fram till sin säng och inspekterade vad som låg där. Indelat i lådor så fanns där kläder; underkläder, strumpor, T-shirts och shorts. Brevid lådan fanns två par uniformer, båda i en grå färg.
”Hammar? Vilket av det här förväntar vi ha på
oss just nu?” ropade en röst från änden av rummet. ”Underkläder,
strumpor, en t-tröja och en av uniformerna, oviktigt vilken.” kom
svaret.
De klädde på sig under tystnad.
De klädde på sig under tystnad.
Precis som Hammar förutspått kom Adamsdotter
tillbaka efter fem minuter för att se hur det hade gått. Hon
instruerade dem att i fortsättningen skulle de stå vid sina sängar
när ett befäl kom in i rummet; blev smått irriterad när de inte
gjorde så och ropade slutligen, ”Befäl, vid Sängarna!”
Slutligen så ställde sig de färdigklädda
rekryterna vid sin sängända och inväntade korpralens ord.
”Vi ska se vilka av er som är här. Jag kommer
att ropa upp er, och ni svarar med namn. Är det förstått?” röt
hon, med ett ”Ja, Korpral” som svar från gruppen.
”Då ska vi se” började hon, och såg ner på
sin platta. ”Smith! Whitfield! Hammar! Friberg! Tyler! Adams!
Kuchler! Cokes! Darzi! Rupertson! Wong! Kyle! Esra! Bra. Alla är
här. Då sätter vi igång.”
Att sätta igång var en upplevelse Nayan helst
hade sluppit. Adamsdotter körde ut dem genom dörren och sade åt
dem att börja springa åt ett visst håll. Fyrtiofem minuter senare
hade de ännu inte nått vägens slut, och flertalet av rekryterna
hade fått slå av på takten för att orka fortsätta. Adamsdotter
hade svurit åt dem, varpå hon lätt och enkelt sprungit före och
berättat att hon skulle vänta på dem längre fram. Ytterligare en
halvtimme senare så var det inte ännu uppenbart hur mycket längre
fram som avsågs, och det var ingen av dem – inte ens Hammar –
som sprang längre. De flesta gick; somliga släpade sig fram och
vissa andra hade slutat röra sig över huvud taget och hade lämnats
vid väggrenen.
När de äntligen fick syn på deras korpral stod
hon vid en vattenkran, en mycket uppskattad syn hos de flesta av dem
och hon lät dem vila ett tag och äta det som de tydligen skulle få
lära sig att uppskatta som mat – fältransoner, speciellt gjorda
för att under lång tid kunna förvaras i rymden och utan vad
normala människor skulle kalla smak. De flesta åt glupskt,
oaktsamma över vad som komma skulle och de flesta av rekryterna blev
uppenbart förvånade när de förväntades springa tillbaka direkt
efter maten. De flesta hade sluppit att springa om de bara kunde; men
den här gången valde Adamsdotter att statuera exempel och sprang
brevid dem och såg till att de gjorde ett gott försök till att
hålla takten, deras senaste måltid till trots.
”Lystring” ropade Adamsdotter när de var
tillbaka i Barracken. ”Ni ska nu städa här och se till att all er
utrustning ni fått ut är i fullständigt utmärkt skick. Detta så
att vi vet att ni är ansvariga nog att hantera resten vi kommer ge
er. Lägg ut all utrustning ni inte har på er på sängen med lakan
och täcken fint hopvikta. Rekrytledare Hammar kommer demonstrera.
Inspektion om en timma!”
”Okey” sade Hammar och vinkade alla rekryterna
till sig. ”Så här är det. En inspektion är inte direkt en lätt
match. Jag förväntar oss den vanliga behandlingen efter den här
inspektionen, det är lite hela poängen att ha en nu - men se och
lär!”
Hammar demonstrerade kvickt hur sänglådan;
samlingen av lakan och täcken skulle vikas, varpå han ägnade
ytterligare tio minuter med att förklara att underbefäl fann det av
största vikt exakt hur resten av ens utrustning låg; framför allt
efter att de fått mer av den. Han sammanfattade också hur
underkläderna och T-tröjorna skulle packas in, men noterade också
att detta sällan inspekterades – vilket gjorde det än mer
katastrofalt om man misslyckades när de faktiskt gjorde det.
Halvtimmen efteråt spenderades med städning av
de fullständigt slutkörda rekryterna, och en hel del fuskande för
att få allting klart så snabbt som möjligt utbröt. Hammar
alternerade mellan att kontrollera sin egen utrustning och att kolla
så att alla andra inte hade fuskat överdrivet mycket.
”Befäl, stå vid sängarna” kom ropet från
rumsändan. Det misslyckades dock helt med att avbryta all aktivitet.
Wong som inte brytt sig om ropet – utan ansåg det fortsatta putsande av sitt skåp att vara av större betydelse blev därför
Adamsdotters första offer för dagen.
”Rekryt Wong, vad ropade jag?”
”Du ropade Stå vid Sängarna Korpral” svarade
Wong, i det närmaste skräckslaget.
”Och du ställde dig inte vid sängarna?”
”Nej Korpral. Jag tänkte att min uppgift
behövde slutföras.”
”Slutföras? Den skulle redan varit klar. Ni
fick gott om tid. Eller har ni sovit hela högen?”
”Nej Kopral”.
Det var dock uppenbart att Adamsdotter inte var nöjd.
”Ditt skåp är smutsigt. Varför har du inte
rengjort det?” frågade hon, hennes nästa centimeter ifrån
skåpet. Det här var höjden av orättvisa tänkte Nayan. Först
så klagade hon på att hon fortsatt arbetet, sedan kritiserades
exakt det arbete som inte slutfört. Väl genomtänkt och en fin
lektion i retorik var det i alla händelser. Nayan fann sig själv önskades att de haft Korpralen på sin tidnings debattsidor. Det
var dock en välgångsönskning som varade fram tills dess att
Andersdotter besökte hans egen sänghörna.
”Rekryt Whitfield, jag tänker kasta ut dig från
min bas och låta dig skriva, för det är tydligen allt du kan göra.
Hade du en jävla husmö hemma?”
”Tack, Korpral. Får jag gå nu eller måste jag
skriva under något? Min husa behöver mat!” svarade Nayan med ett
tålamod som redan innan hade varit på upphällningen.
”Men mina känslor bryr du dig uppenbarligen
inte om, Whitfield!” ropade hon så att det ringde i hans öron.
”Din uniform är felvikt. Så jävla felvikt att det inte ens ser
ut som en uniform. Har jag rätt?” Det hade inte Adamsdotter tänkte
Nayan. Nästa sak att uppröra underbefälet var att hans uniform
hade en ficka som inte var stängd.
”Det är klart jag har rätt, rekryt.
Observera!” Hon tog uniformen och höll upp den så att alla kunde
se. ”Jag hatar öppna fickor” gapskrek hon. ”Öppna fickor är
som svarta hål; Det försvinner saker ur dem så att de aldrig syns
igen.” Hon spände ögonen i hans. ”För att säga det så du
förstår. Saker trillar ut. Hela jävla världsrymden trillar in!
Låt mig aldrig hitta en öppen ficka på din uniform igen!”
Hon fortsatte vidare, hittade alltid något att
klaga på hos allihopa hos dem. Rekryt Smith anklagades för att vara
en blottare då en knapp varit oknäppt, Rekryt Friberg blev utskälld
i hela fem minuter över en otillräckligt bra sänglåda och Rekryt
Cokes reducerades nästan till tårar efter att fått hela sin säng
förklarad otillräckligt och vält åt sidan. Slutligen förklarade
hon sig trött på att kommentera på sådan inkompetens och lämnade
rummet med en uppmaning att det skulle vara städat och klart innan
middagen. Flera rekryter struntade i uppmaningen och lade sig
istället på sina sängar. Nayan suckade och började med resignerad
min göra om allt som låg på hans säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar