Kapitel 2

Jag begärde flygare och jag fick er istället. Ett jävla sätt att starta ett krig på.”
- David Slavens, Instruktör vid USAs flygvapen.

Såhär i efterhand var det förbannat uppenbart vad som skulle hända tänkte Nayan Whitfield; ståendes tyst i ledet på en gårdsplan framför en stor byggnad i New Haifa på Kolonin. Han stod i sin vanliga jobbkostym som dolde mycket av hans ljusbruna hy, någonting som han ångrade. Det var en strålande fin Januaridag och solen sken på dem. Temperaturen skulle slutligen under dagen antagligen landa på runt trettio grader och Nayan hoppades innerligt att de skulle vara inomhus då, eller åtminstone att historierna kring att nya rekryterar alltid fick håret avrakat var sann.

Med tanke på hur allt han hoppades på gått åt helvete på senare tid så var det inte speciellt troligt att det skulle bli på det viset. Framför allt inte med personen i grönt som med dova morranden gick framför dem och spanade efter minsta lilla tecken på uppstudsighet eller snack. De flesta hade redan lärt sig att det inte var någon idé men hittils var det bara en av dem som lärt sig att svara på tilltal på ett tillfredsställande vis. Vad eller vem de väntade på visste ingen av dem, men han hade känslan att det inte var en tillfällighet att de fick vänta. Det gav den korta korpralen med den korta träkäppen framför de dussin personerna på gårdsplanen tillräckligt mycket tid att sätta sig i respekt, något som inte hade tagit speciellt lång tid.

”Jag är mycket glad att du är här!” hade hon skrikit i Nayans ansikte. ”En jävla journalist som tror de är någon slags fånig krigskorrespondent! Men var du tvungen att tjata på dina vänner att de också skulle med?”

Anklagelsen var – till skillnad från alla de andra som yttrats den dagen – faktiskt helt korrekt. Även om det inte var så han själv skulle ha formulerat saken så hade han faktiskt tjatat om att det var allas ansvar att hjälpa till att försvara samhället. Detta hade han gjort från sitt bekväma jobb, på ett fint kontor hos en av de mer populära nyhetsbyråerna. Hans sansade argument och seriösa framtoning hade lugnat många av dem som var panikslagna inför tanken att alla i samhället kunde bli valda för tjänstgöring i krig vare sig de ville det eller ej. Och det hade antagligen sett till att han var en av de första att bli utvalda för grundutbildningen.

När han hade fått mailet hade han varit övertygad att det var ett skrivarjobb precis som allt annat. Han skulle vara inbäddad journalist, inte faktiskt stridande soldat och hade dykt upp med skrivplatta redo. Det hade varit det första som tagits ifrån honom. Hans jobb och tilldelade lägenhet hade varit det andra. Det tredje hade varit hälften av det han packat ner i ryggsäcken; och när han fick välja vad han skulle behålla lutade sig den civilanställda tjänstepersonen fram och viskade att underhållning var något som han skulle behöva. Så det fick bli hans musikspelare.

”Står du här och dagdrömmer?” frågade korpralen igen och spände ögonen i Nayans. ”Jag ställde dig en fråga, rekryt!”

”Ja, jag skrev fördelaktigt om värnplikt” svarade han i normal samtalston. Hon låtsades inte höra utan stod som om hon fortfarande väntade på ett svar. ”Korpral” lade han till, snabbt. Den läxan hade kostat kvinnan bredvid honom tjugo armhävningar att lära sig, och var det någonting han visste att han behövde göra om han inte skulle bli galen så var det att lära sig av andras misstag.

Korpralen stirrade honom i ögonen i ytterligare två sekunder, sedan fortsatte hon längst med ledet och höjde rösten ytterligare för att alla skulle höra klart och tydligt.

”Ni är femte sektionen, New Haifa Regementet. Ni lyder under mig. Mitt namn är Korpral Adamsdotter. Vi, fjärde och sjätte sektionen lyder under Sergeant Chang. Ni ska komma ihåg vårat namn, och för er som inte vill göra en jävla massa armhävningar så kan jag be er notera att ni ska tilltala underbefäl med rang. Officerare med fullmakt skall tituleras ”Sir”. Har ni förstått det?”

”Ja, Korpral” svarade alla i gruppen med så hög röst de kunde uppbringa.

Adamsdotter verkade dock inte nöjd med svaret. Hon gick fram och tillbaka några gånger tills hon hittade sitt offer; en ung tjej med korpsvart hår och en mindre mörktonad hy som i Nayans ögon nästan kändes blek. Hon såg väldigt ung ut och Nayan undrade om hon haft förfalskade åldersuppgifter i datorbasen. Det var inte ovanligt bland ungdomar som ville gå ut och supa och inte alls svårt att ordna. Frågan var bara om militärens datorer upptäckt det i sådana fall. Antagligen; de hade sina egna system.

”Hur skulle du tilltala en officer!” frågade hon tjejen och pekade på hennes bröst med käppen.

”Sir, Korpral. Jag menar Korpral, sir! Eller tvärtom!” Hon såg panikslagen ut, antagligen orolig för att få ytterligare ett onödigt och obehagligt träningspass.

”Ett av dem är rätt svar på min fråga. Det andra är bra att ha när du ska skylla ifrån dig vilket jag hoppas att du aldrig kommer göra. Har du förstått?”

Tjejen nickade, och Korpralen lät sig uppenbarligen nöjas med det svaret och fortsatte att patrullera längst med ledet. Det visade sig inte vara nödvändigt för henne att hamra in den här poängen; den var förstådd. Hon gick några gånger fram och tillbaka, varpå hon stannade framför dem, händerna bakom ryggen och ryggen rak.

”Ni ska nu stå lediga. Det är positionen jag just nu står i. Då det är ett jävla krig på gång kommer vi inte lära er de lekar som Guvernörens garde håller på med och det kan ni tacka er lyckliga stjärna för.”

Hennes ord fick avsedd effekt; samtliga i leder ställde sig med händerna bakom ryggen, istället för längst med sidorna där de skulle varit i enlighet med tidigare instruktioner. Adamsdotter gjorde en militär helomvändning och stod sedan själv still i samma position.

Föremålet för hennes korta väntan kom gående ut genom dörren på byggnaden de stod framför. En äldre man, iförd en stilig grå uniform av ett annat snitt än Korpralens uniform. Det här var tvunget att vara en officer.

”Kapten Wyatt. Sektionen är formerad enligt era order, sir” sade Korpralen i en precis, exakt men ändå artig röst. ”Sergeant Chang låter hälsa att de andra sektionerna är redo när ni önskar träffa dem.”

Kapten Wyatt tittade ut över de väntande rekryterna utan vidare kommentar. Han verkade göra en ansträngning att titta var och en i ögonen, för att se om där fanns vad han letade efter. Nayan tryckte ner en fnissning. Det var inte troligt att han hade det, eller om han ens skulle få det.

”Det här kommer inte bli som mina vanliga tal” sade Kaptenen, och avbröt Nayans tankar mitt i. ”I normala fall brukar jag stå här och låta Adamsdotter förolämpa er alla för att ni varit dumma nog att anmäla er till den här tjänsten. I nuläget har jag dock stor respekt för det faktum att ni kom även fast beslutet att alla ska ha samma plikt att tjänstgöra är kontroversiellt. Ni kommer till stor del vara en del i hur stor framgång projektet anses vara och jag vet att några av er helst av allt vill vara någon annanstans. Men valet är inte vårt. Tillåt mig förklara lite mer utförligt.”

Nayan lyssnade ordentligt nu. Han hade själv dagarna efter att kriget förklarats ett faktum efter Jordens anfall på deras stridsstyrka varit en av dem som försökt skriva mycket baserat på lite information.

”Jorden har anfallit oss. Det är en moder som har anfallit sitt vuxna, självständiga barn för att vi har haft modet och viljan att förklara att vi vill bli tagna för vilka vi är. Vi förnekar inte vårt ursprung. Vi förnekar inte hjälpen Jorden har gett oss. Men det var länge sedan den behövdes. Vi förtjänar att vara våra egna mästare, som vi är mästare över den här planeten. Och för det behöver vi egna traditioner där varje person bidrar till samhället och dess skydd. Det är därför ni är här. Så lär er vad ni behöver lära er. Det är inte bara ert eget liv som beror på det. Korpral Adamsdotter, var så god att fortsätt med planen för dagen.”

Nayan suckade inombords. Det var bara den gamla vanliga retoriken, den som han själv använt vid flera tillfällen för att argumentera det nya konceptet att alla kunde rekryteras in i det militära vid en kris. Han hade lika gärna kunnat skriva kaptenens tal och gjort ett mycket bättre jobb.

”Javäl, Sir.” sade hon och gjorde honnör. ”Sektion! Ni ska nu till läkaren som ska ta en ordentlig titt på er, så ingenting har ändrats sedan ni mönstrade. Sedan ska vi ta er till erat logement så ni får känna er som hemma och ta en titt på den utrustning vi börjar med. Några frågor?” Det fanns inga.
”Gott! Vänster om utgå!” gapade hon.

Vid dessa ord stirrade alla på varandra. Ingen verkade veta vad orden betydde förutom en medelålders man med gulbrunt hår och glasögon som vände åt vänster med en halvsnurr och sedan påbörjade en uppenbar militär marsch åt det hållet.

”Hammar!” ropade Adamsdotter. Rekryten stannade tvärt. ”Eftersom du tydligen vill imponera så är det ditt ansvar att lära den här samlingen homofober hur man marshererar ordentligt.”

”Ja, Korpral” ropade rekryt Hammar, varpå han påkallade gruppens uppmärksamhet. ”Titta på mig, och gör som jag gör. Det tar er inte lång tid att förstå hur det görs; hela poängen är dock att det görs i takt. Redo? Vänster, höger, marsch!”

Vid de två senaste orden började han gå och gruppen försökte följa efter imiterande hans gångstil. Noterande problemet så påbörjade Hammar ropa ut en ramsa som gick ut på Vänster Höger Vänster Höger. Det tog Nayan åtminstone en minut att förstå att vad som ropades ut var när vilken fot skulle sättas ner i marken, och viskade framförde denna teori till rekryterna bakom som liksom han inte hade förstått meningen med det hela. Han tyckte att de hade fått till en god imitation av en militär marsch när de helt plötsligt stannade utanför ett hus, tydligt märkt med ett rött kors.

”Okey! Ni delar in er två och två. En man, en kvinna precis som den där gamla skrönan om Adam och Eva!” ropade Adamsdotter och blev genast åtlydd. Nayan parade snabbt ihop sig med den unga tjejen som förhörts om det korrekta sättet att svara en officer. Snart nog hade en kö bildats utanför lokalen där Nayan och tjejen hamnade sist. Så fort Adamsdotter försvunnit runt hörnet – för att ta emot personerna när de var klara – så började rekryterna prata med varandra.

”Hejsan. Jag heter Ellen. Ellen Smith.” sade hon och skakade hand. ”Och du är Nayan. Journalisten. Anledningen till varför vi alla är här.” tillade hon med ett flin. Det fick en hel del huvuden att vänta sig om i ledet, somliga såg intresserade ut, andra irriterade.
”Helt sant är det inte. Det var Guvernörens förslag, jag bara talade för det” förklarade han.
Hon log. ”Jag vet. Jag tyckte också det lät som en bra idé.”

Mannen framför vände sig om. ”Det tycker inte jag. Jag har en affär att sköta, och nu behöver jag vara på det här jävla stället bara för att någon har åsikter om vart vi ska betala skatt.”

Nayan skulle precis argumentera emot när Ellen hann före. ”Det är inte värt att argumentera om det nu. Vi är här, och det skulle vi nog vara i alla händelser, även om en journalist argumenterat åt det ena hållet eller det andra. Dessutom, du kunde ansökt om frisedel för att ta hand om företaget.”

Mannen fnyste. ”Inte viktigt för krigsinsatsen, alltså fick jag inte frisedel. Jävla bullshit, jag vet ett jävla bageri här i närheten som fick frisedel åt sin personal för att soldater tydligen äter där.”

”Låter som ett förbannat rykte om du frågar mig” svarade oväntat kvinnan bredvid honom. ”Folk säger vafan som helst för att få folk att bli sura över något som redan bestämts.”

”Okey! Nästa!” hördes det inifrån byggnaden och de båda framför gick in, lämnandes Ellen och Mayan ensamma utanför.

”Du ser inte direkt ut att vara över arton.” frågade Nayan och såg till sin tillfredsställelse att Ellen stelnade till. ”Hur kommer det sig?”
”Jag är visst över arton! Du får se när vi kommer in!” sade hon, men utan övertygelse i rösten. ”Kom igen” svarade Nayan inte helt övertygad. ”Jag har jobbat med människor. Jag kan det här.”
”Uppenbarligen inte” kom svaret, den här gången lite mer självsäkert.
”Så det är inte så att du bara försökte köpa ut och fastnade i systemet? Du vill vara här.”

Den här gången fick det effekt.

”Tror du verkligen jag är så dum så jag inte kan ändra tillbaka om det skulle bita mig i arslet?” frågade hon och spände ögonen i Nayan. ”Det är klart som fan jag vill vara här, och jag är över arton. Säger du någonting annat kommer du bara tas för en lögnare. Du får se när vi kommer in.”

Ingenting mer sades på en stund och snart nog hörde de en röst som ropade ”Whitfield, Smith!” och de båda steg in. Han sneglade mot Ellen, men hon låtsades inte om honom. Det var inte utan att han fick intrycket att hon förberedde sig för att spela med vad datorerna visade. Någonting var uppenbarligen fel.

De gick in i vad som uppenbarligen var ett omklädningsrum. En vakt instruerade dem att ta av sig alla kläder, lägga sina personliga ägodelar i ett paket och lämna deras kläder på plats.

”Vad kommer hända med våra kläder?” frågade Ellen vakten och fick en blick till svar. ”Förlåt, vad kommer hända med våra kläder, Korpral” korrigerade hon sig efter att ha läst antal streck på axeln.
”De får ni återse när ni kommer härifrån. Inte tidigare, rekryt. Och kom ihåg att allt ska av. Några av de äldre verkade inte ha förstått det.” svarade han med en fnysning. ”Egentligen borde vi slänga dem. När ni kommer härifrån lär ni inte vara på väg tillbaka ut i livet. Så få av er det där nu och spring in till läkaren!”

Allt eftersom kläderna togs av kände Nayan en allt större impuls att börja titta mer åt Ellens håll. Det var en impuls han försökte bemästra, det sista han ville var att bli gapad på av vakten för att han inte klädde av sig snabbt nog men trots allt kunde han inte låta bli att titta mot henne under företexten att se hur långt hon kommit. Hon mötte hans blick och flinade. Svärande över sig själv lovade han att han inte skulle göra något liknande igen, och dessutom kolla upp hur tidigare försök av samma system – om det fanns några – hade hanterat olika kön i sektionen. Det var legendariskt hur biologiska drifter hade manifesterat sig i de olika samhällena på jorden och hur de skapat en syn på könen som enbart på senare tid hade kunnat övervinnas.

En minut senare stod de bredvid varandra, utan en tråd på kroppen framför en dörr. De tittade på varandra, varpå Nayan prompt knackade och de blev tillsagda att komma in. Rummet visade sig vara i det närmaste identiskt med det rum de besökt under den första läkarundersökningen, när deras inkallelse hade kommit. Vid två stora scanners stod varsin läkare som även höll i plattor; inkopplade till det centrala datorsystemet. Läkarna gick fram mer eller mindre samtidigt och pekade dem till varsin Scanner.

Att bli scannad var – enligt Nayan – en av de obehagligaste upplevelser du kunde utsättas för. Det gjorde inte ont men alla som genomgick proceduren envisades med att de kunde fysiskt och ibland psykiskt känna hur sensorerna behandlade olika delar av kroppen. Läkarna själva envisades att detta var fullständigt skitsnack och ingen utbildad skulle någonsin erkänna samma känsla som de som utsattes för den. Nayan undrade om det hela var för att scannern var allmänt erkänd som universums bästa sätt att emottaga dåliga nyheter på eller om man helt enkelt inte gillade att få allting om en avslöjat inför en person som otvivelaktigen skulle kommentera dina defekter och brister.

Det tog kortare tid än vad det brukade dock, något han enbart var tacksam för. Förklaringen om varför han inte behövde sitta lika länge lät inte vänta på sig; även om han noterade att Ellen fortfarande låg under scannern. Konstigt.
”Vi har fått resultatet av din förra scan, och vi har sökt efter avvikande detaljer med den som mall. Ingenting av värde hittades, ingenting som vi behöver kommentera på i alla fall. Stå här och vänta tills dess att din partner är klar så kan ni fortsätta till nästa rum sedan.”

Nayan stod och tittade mot scannern där Ellen låg. Hennes doktor hade rynkor i pannan och verkade vara mycket intresserad av något. Han vinkade till sig sin kollega och stängde sedan av Scannern.
”Smith. Vi har lite saker här som du kanske skulle vilja förklara för oss.”
Ellens blick flög mot Nayan. Det var en varnande blick i dem att inte säga någonting. Hon andades ut och vände sig mot läkaren. ”Vad menar du? Finns det förhinder för tjänstgöring?”

Hon lät nästan hoppfull, som om det sannerligen var det hon ville. Läkaren surnade synbart till. ”Har du ändrat dina åldersuppgifter i datorbasen för att köpa ut alkohol, cannabis eller tobak?”
Ellen såg nästan lättad ut, men Nayan var övertygad om att hon spelade. ”Nej” svarade hon tveksamt. ”Varför skulle jag göra det. Jag är över arton. Jag får handla sådana saker.”

Läkaren spände ögonen i henne, men inte för att han ville verka vara sträng insåg Nayan. Han analyserade henne. ”Dina ögon är inte tillräckligt utvecklade för din ålder. Det här är någonting som vilken scanner som helst skulle plocka upp, och framför allt är det något som i sådana fall skulle vara registrerat. Antingen så har du en födelsedefekt som vi inte har något som helst nämnande av i din journal, eller så ljuger du om din ålder. Får jag fråga vilket av det är?”
Ellen skrattade. ”Jaha, så det är inte något annat än det? Alla läkare nämner det, alla läkare ger mig en synundersökning och tycker det är helt normalt. Du får ta upp det med dem varför de inte tycker det värt att skriva ner i min journal.”
Läkaren gjorde en anteckning. ”Det ska vi ta och göra. Under tiden så ser jag dock inte några andra tecken på att något skulle vara fel, så jag måste dessvärre släppa dig vidare enligt reglerna men det är något jag gör mot bättre vetande. Om du är arton så är jag religiös.”
”Jamen då behöver du bara fråga din gud om svaret” blev det sarkastiska svaret.

Nästa rum var ett konditionstest. De båda maskinerna, oförändrade i sin grundläggande konstruktion genom århundradena. De stod riktade mot varandra, något som Nayan inte var glad över. Han var lite orolig över att han inte skulle kunna hindra sig själv från att stirra. Han var inte säker om det var det han precis hade hört eller om det var tanken på hennes kropp som fick honom att få den impuls han var tvungen att trycka ner, men det var också möjligt att det var en kombination. Han gjorde en mental anteckning till henne att han skulle fråga igen. Tjata om nödvändigt. Han var inte säker på att han gjorde sig själv rättvisa på löpbandet men det var ett tillräckligt bra resultat för att teknikern skulle nicka gillande och skicka dem vidare.

De kom ut i ett rum där resten av sektionen stod framför Korpral Adamsdotter. De båda tog sin plats i ledet och försökte att imitera det sätt Hammar stod på; det verkade nämligen vara det som alla andra hade gjort. När de kom in nickade Adamsdotter gillande åt dem.

”Bra, ni är klara och redo. Jag har saker att berätta för er och ni ska lyssna. Lyssnar ni inte så kommer jag ge er ett helvete tills dess att ni är trötta eller engagerade nog att göra det.”
Hon lät sina ögon flyga över rummet. Ingen tvekade om det faktum att hon skulle sätta sitt hot i verket. ”Ni hemska ursäkter till apmänniskor är nu med i Kolonins Armé. Jag är eran sektionsledare och ni kommer inte att få byta. Ni ska lyssna på vad jag säger hela tiden för det jag lär ut kommer att hjälpa att hålla er levande; vilket är i allas intresse av någon konstig anledning. Försök inte att argumentera med mig, för jag kommer vinna. Är det förstått?”
”Ja, Korpral” skanderade hela gruppen.
”Fan så rätt” svarade hon. ”Vad ska ni göra när jag pratar?”
”Lyssna, Korpral!”
”Vilken är den bästa sektionen?”
”Femte, Korpral!”
”Vad ska ni göra om jag säger något?”
”Göra det, Korpral”
”Vem är er bästa vän?”
”Jag är, Korpral!”

Adamsdotter vände huvudet mot Rekryt Hammar som uppenbarligen inte hade kunnat motstå frestelsen att skämta. Långsamt gick hon fram mot honom med all aura av ett underbefäl som skulle genomföra ett dystert straff. ”Vad sade du, Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar?”
”Jag sade att Tidvis Tjänstgörande Vicekorpral Pontus Hammar är sektionens bästa vän, Korpral!”

Tidvis tjänstgörande Vicekopral? Konceptet var inte okänt för Nayan, många av de soldater som tjänstgjort i det som en gång var Jordens flotta hade varit Tidvis tjänstgörande. Det hade tillåtit dem att ha två karriärer och kunna gå framåt inom båda.

”Och om du ännu inte lärt dig hur ett underbefäl ska agera så kan jag säga att jag förstår beslutet att skicka hit dig. Och ännu värre, så har jag fått instruktioner att göra dig till gruppens rekrytledare. Det tar mig emot efter att ha sett ett sådant uppenbart exempel på clownighet. Vi ska allt se till att de civila delarna av dig inte finns kvar efter att vi är klar med dig. Passar det dig, Rekrytledare Hammar?”
”Det passar mig fullständigt fantastiskt, Korpral!” gapade Hammar till svar med rösten hos ett barn som säger vad föräldern vill höra för att slippa ett straff.
”Fullständigt utmärkt. Då kanske du kan ta din grupp till logementet och få på dem lite kläder! Jag är säker på at den här högen religiösa dårar säkerligen skäms över att se vad naturen givit dem! Höger om, march!”

I snabb takt gick dem mot logementet under Hammars ständiga korrigeringar av deras sätt att marschera på. Han var inte otrevlig på samma sätt som Adamsdotter kunde vara, utan bara otålig och nedlåtande, som att de inte förtjänade att lära sig hur man gick som soldater ännu. Utanför logementet stannade han. ”För att spara tid tänker jag säga detta till er; Ni går in och letar upp er säng. Det kommer finnas namn vid dem. Ni tar på er kläderna, och går igenom utrustningen så att allt som ska finnas finns där. Vi har ungefär fem minuter innan ett underbefäl kommer att komma in och kritisera oss för att vi inte förstått det. Jag har varit med om det här förut, så nu ser vi till att vara den bästa sektionen på hela stället. Gå in och sätt igång!”

Det visade sig snabbt att indelningen var baserad på läkarundersökningen. Det fanns tolv sängar varav ingen såg speciellt bekväm ut, och på dem fanns det namn placerade på en läsplatta. Kvinnorna fick en plats längst ena sidan, männen på den andra. Han gick fram till sin säng och inspekterade vad som låg där. Indelat i lådor så fanns där kläder; underkläder, strumpor, T-shirts och shorts. Brevid lådan fanns två par uniformer, båda i en grå färg.
”Hammar? Vilket av det här förväntar vi ha på oss just nu?” ropade en röst från änden av rummet. ”Underkläder, strumpor, en t-tröja och en av uniformerna, oviktigt vilken.” kom svaret.
De klädde på sig under tystnad.

Precis som Hammar förutspått kom Adamsdotter tillbaka efter fem minuter för att se hur det hade gått. Hon instruerade dem att i fortsättningen skulle de stå vid sina sängar när ett befäl kom in i rummet; blev smått irriterad när de inte gjorde så och ropade slutligen, ”Befäl, vid Sängarna!”

Slutligen så ställde sig de färdigklädda rekryterna vid sin sängända och inväntade korpralens ord.

”Vi ska se vilka av er som är här. Jag kommer att ropa upp er, och ni svarar med namn. Är det förstått?” röt hon, med ett ”Ja, Korpral” som svar från gruppen.
”Då ska vi se” började hon, och såg ner på sin platta. ”Smith! Whitfield! Hammar! Friberg! Tyler! Adams! Kuchler! Cokes! Darzi! Rupertson! Wong! Kyle! Esra! Bra. Alla är här. Då sätter vi igång.”

Att sätta igång var en upplevelse Nayan helst hade sluppit. Adamsdotter körde ut dem genom dörren och sade åt dem att börja springa åt ett visst håll. Fyrtiofem minuter senare hade de ännu inte nått vägens slut, och flertalet av rekryterna hade fått slå av på takten för att orka fortsätta. Adamsdotter hade svurit åt dem, varpå hon lätt och enkelt sprungit före och berättat att hon skulle vänta på dem längre fram. Ytterligare en halvtimme senare så var det inte ännu uppenbart hur mycket längre fram som avsågs, och det var ingen av dem – inte ens Hammar – som sprang längre. De flesta gick; somliga släpade sig fram och vissa andra hade slutat röra sig över huvud taget och hade lämnats vid väggrenen.

När de äntligen fick syn på deras korpral stod hon vid en vattenkran, en mycket uppskattad syn hos de flesta av dem och hon lät dem vila ett tag och äta det som de tydligen skulle få lära sig att uppskatta som mat – fältransoner, speciellt gjorda för att under lång tid kunna förvaras i rymden och utan vad normala människor skulle kalla smak. De flesta åt glupskt, oaktsamma över vad som komma skulle och de flesta av rekryterna blev uppenbart förvånade när de förväntades springa tillbaka direkt efter maten. De flesta hade sluppit att springa om de bara kunde; men den här gången valde Adamsdotter att statuera exempel och sprang brevid dem och såg till att de gjorde ett gott försök till att hålla takten, deras senaste måltid till trots.

”Lystring” ropade Adamsdotter när de var tillbaka i Barracken. ”Ni ska nu städa här och se till att all er utrustning ni fått ut är i fullständigt utmärkt skick. Detta så att vi vet att ni är ansvariga nog att hantera resten vi kommer ge er. Lägg ut all utrustning ni inte har på er på sängen med lakan och täcken fint hopvikta. Rekrytledare Hammar kommer demonstrera. Inspektion om en timma!”

”Okey” sade Hammar och vinkade alla rekryterna till sig. ”Så här är det. En inspektion är inte direkt en lätt match. Jag förväntar oss den vanliga behandlingen efter den här inspektionen, det är lite hela poängen att ha en nu - men se och lär!”

Hammar demonstrerade kvickt hur sänglådan; samlingen av lakan och täcken skulle vikas, varpå han ägnade ytterligare tio minuter med att förklara att underbefäl fann det av största vikt exakt hur resten av ens utrustning låg; framför allt efter att de fått mer av den. Han sammanfattade också hur underkläderna och T-tröjorna skulle packas in, men noterade också att detta sällan inspekterades – vilket gjorde det än mer katastrofalt om man misslyckades när de faktiskt gjorde det.
Halvtimmen efteråt spenderades med städning av de fullständigt slutkörda rekryterna, och en hel del fuskande för att få allting klart så snabbt som möjligt utbröt. Hammar alternerade mellan att kontrollera sin egen utrustning och att kolla så att alla andra inte hade fuskat överdrivet mycket.

”Befäl, stå vid sängarna” kom ropet från rumsändan. Det misslyckades dock helt med att avbryta all aktivitet. Wong som inte brytt sig om ropet – utan ansåg det fortsatta putsande av sitt skåp att vara av större betydelse blev därför Adamsdotters första offer för dagen.
”Rekryt Wong, vad ropade jag?”
”Du ropade Stå vid Sängarna Korpral” svarade Wong, i det närmaste skräckslaget.
”Och du ställde dig inte vid sängarna?”
”Nej Korpral. Jag tänkte att min uppgift behövde slutföras.”
”Slutföras? Den skulle redan varit klar. Ni fick gott om tid. Eller har ni sovit hela högen?”
”Nej Kopral”.

Det var dock uppenbart att Adamsdotter inte var nöjd.

”Ditt skåp är smutsigt. Varför har du inte rengjort det?” frågade hon, hennes nästa centimeter ifrån skåpet. Det här var höjden av orättvisa tänkte Nayan. Först så klagade hon på att hon fortsatt arbetet, sedan kritiserades exakt det arbete som inte slutfört. Väl genomtänkt och en fin lektion i retorik var det i alla händelser. Nayan fann sig själv önskades att de haft Korpralen på sin tidnings debattsidor. Det var dock en välgångsönskning som varade fram tills dess att Andersdotter besökte hans egen sänghörna.

”Rekryt Whitfield, jag tänker kasta ut dig från min bas och låta dig skriva, för det är tydligen allt du kan göra. Hade du en jävla husmö hemma?”
”Tack, Korpral. Får jag gå nu eller måste jag skriva under något? Min husa behöver mat!” svarade Nayan med ett tålamod som redan innan hade varit på upphällningen.
”Men mina känslor bryr du dig uppenbarligen inte om, Whitfield!” ropade hon så att det ringde i hans öron. ”Din uniform är felvikt. Så jävla felvikt att det inte ens ser ut som en uniform. Har jag rätt?” Det hade inte Adamsdotter tänkte Nayan. Nästa sak att uppröra underbefälet var att hans uniform hade en ficka som inte var stängd.
”Det är klart jag har rätt, rekryt. Observera!” Hon tog uniformen och höll upp den så att alla kunde se. ”Jag hatar öppna fickor” gapskrek hon. ”Öppna fickor är som svarta hål; Det försvinner saker ur dem så att de aldrig syns igen.” Hon spände ögonen i hans. ”För att säga det så du förstår. Saker trillar ut. Hela jävla världsrymden trillar in! Låt mig aldrig hitta en öppen ficka på din uniform igen!”

Hon fortsatte vidare, hittade alltid något att klaga på hos allihopa hos dem. Rekryt Smith anklagades för att vara en blottare då en knapp varit oknäppt, Rekryt Friberg blev utskälld i hela fem minuter över en otillräckligt bra sänglåda och Rekryt Cokes reducerades nästan till tårar efter att fått hela sin säng förklarad otillräckligt och vält åt sidan. Slutligen förklarade hon sig trött på att kommentera på sådan inkompetens och lämnade rummet med en uppmaning att det skulle vara städat och klart innan middagen. Flera rekryter struntade i uppmaningen och lade sig istället på sina sängar. Nayan suckade och började med resignerad min göra om allt som låg på hans säng.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar