Kapitel 3

”Om någon har ett vapen och skjuter mot dig, då är det logiskt att du skjuter tillbaka.”

- Dalai Lama XIV

Det låg framför honom, svart och lockande. Det var nästan något dramatiskt i luften när han böjde sig fram för att ta en närmare titt. Det gick inte att förneka; det var vackert. Bilder gav inte riktigt samma känsla för något. Han hoppades att Adamsdotter inte skulle dyka upp och gasta. Han ville ta sig tiden med det här; med den här skönheten.

Föremålet för hans beundran var standardbeväpningen för en infanterist som förväntas tjänstgöra på rymdskepp – egna eller på fiendens. Det var en Rymdstridskarbin typ 15, allmänt förkortat SWC-15. En och en halv meter lång med pistolgrepp framför magasinet, en gammal design för att få ner längden på vapnet, ett magasin som laddades underifrån och som tog 65 4.5mm patroner styck. Vapnet var ljuddämpat från fabriken och hade ett inbyggt sikte som kunde användas utan förstoring eller med. Det sades inte vara träffsäkert på längre avstånd; men det behövde det inte vara.

Han sträckte ut handen och kände på det. Han kände ur någons ögon brände i ryggen, men han brydde sig inte om det. Det här vapnet och han skulle spendera en hel del tid tillsammans och då var det kanske bra om hans första intryck var ett bra sådant.

”Ska jag utrymma logementet så att ni två kan få vara ensamma?” hördes en sarkastisk röst bakom honom. Det var Ellen som redan plockat upp sin egen karbin och väntade på att få sin tilldelning av ammunition. Efter en månads utbildning skulle de äntligen få skjuta med ett skarpt vapen och det var något som alla efter övningarna sett fram emot. Utan att svara tog Nayan upp vapnet i handen och tryckte på knappen som synkroniserade det med närmaste HUD System och som hjälpte till med att hålla koll på hur mycket ammunition som fanns kvar, vilket eldläge som var inställt och en datorbedömning om var kulorna skulle hamna någonstans i form av en båge.

HUD systemet var ofta inbyggt i hjälmarna, men kunde även bäras separat i skyddsglasögon; vilket var fallet vid dagens utflykt på skyttebanan. De visste redan allt om det; de hade övat med övningsvapen och HUDs sedan tredje dagen men att faktiskt skjuta på riktigt var någonting helt annat.

”Rekryter, hörrup!” Adamsdotter hade kommit tillbaka, och vid tillfällen innehållandes nytt materiel svor hon nästan aldrig. En välkommen förändring. ”Vem kan berätta för mig de fyra reglerna vid vapenanvändning?”

Hammar räckte genast upp handen, men det gjorde Nayan och Wong också. Adamsdotter pekade på Nayan som började rabbla. ”Alla vapen är alltid laddade. Låt inte pipan täcka någonting eller någon du inte vill förstöra. Håll fingret borta från avtryckaren tills du är redo att skjuta. Var medveten om ditt mål och vad som är bakom det!”.

”Mycket bra, Rekryt Whitfield. Har du hanterat vapen förut?”

”Jag spelade Paintball, Korpral. Vår förening adopterade samma regler.”

Adamsdotter skrattade. ”Jag hoppas du var bra på det, för det är inte färg som kommer skvätta över dina sköna anletsdrag om du blir träffad av någon av de här.” Hon höll upp ett magasin.

”Ni kommer att få skjuta tre av dessa idag och ni kommer att följa de säkerhetsregler som satts upp; detta så att ni inte dör innan ni kan skjuta fienden. Tro ingenting annat; vapen är farliga; både för er själva och för fienden. Det är er roll att enbart vara farliga för fienden, och ingen annan. Om ni är farliga för någon annan än fienden så hoppas jag att det är ni själva som betalar priset för det. Det vore mycket synd om någon av er skulle gå och dö för att en annan är en förbannad idiot!

De gick fram till sina skyttestationer och på kommando laddade magasinet i vapnet. De hade redan med övningsvapnen övat hur det skulle göras på snabbast och bästa sätt. Nayan var övertygad om att hans arm inte längre fungerade normalt efter den övningen; den var nu ett verktyg för att mata ammunition in i hans gevär. Han anförtrodde detta med sin tilldelade stridspartner och Smith hade erkänt samma problem. De hade båda skrattat och gissat att om de klagade inför ett underbefäl så skulle hen bara glatt säga att armen nu fyllde en militär funktion istället för vad som Adamsdotter normalt anklagade personer att göra med diverse lemmar.

Han justerade siktet och flyttade rödpunkten mot målet och kramade avtryckaren. En hög knall hördes och HUD:en förklarade att kulan hade gått fem meter bredvid målet. ”Det verkar som du borde hålla dig till paintballmarkörer” ropade Adamsdotter hånfyllt när han återigen höjde vapnet för ett skott. Den här gången sköt han tre stycken i snabb följt, med två träffar som resultat.

”Bättre så” hördes underbefälets dova stämma över hans prestationer, och i ögonvrån såg han henne fortsätta mot Wong som verkade nervös inför att avfyra sitt vapen, ljuddämpningen till trots. Adamsdotter lade en hand på hennes axel och viskade något lågt, varpå Wong avfyrade ett eget skott. Han fortsatte inte titta för att se hur det gick utan vände åter blicken mot sitt eget vapen och avfyrade ett skott till; varpå han justerade siktet något och sköt ytterligare ett skott. Den här gången gick det bättre, en klar träff på en obepansrad punkt vilket skulle inneburit en dödande träff på måltavlan. Han försökte att inte tänka på implikationen utan fortsatte att skjuta – alla träffar registrerades av datorn och skulle skvallra för underbefälet om han behövde mer övning eller inte.

Hans HUD blinkade; en uppmaning att slå över till eldläge salva. Detta innebar att han kunde välja att vapnet skulle skjuta två till åtta kulor i följd, ett bättre alternativ än det helautomatiska läget som kunde tömma magasinet på några sekunder. Han väntade en sekund tills HUD:en uppdaterat sig till det nya eldläget och sköt en salva. Alla tre skott rakt på måltavlan. En salva till. Tre träffar till.

Hans HUD blinkade till igen. Måltavlan skulle nu förflyttas bakåt tjugo meter för att utgöra en större utmaning. Nayan log och slog på siktets förstoring. En röd text sade argt åt honom att låta bli; varpå siktet automatiskt ställdes in på automatik synkronisering med HUD igen; vilket även tog bort förstoringen. Han förstod att han inte skulle tillåtas öka förstoringen tills dess att datorn bestämde att han behärskat nivån. Hur den bestämde vad som skulle ändras visste han inte; men det fascinerade honom. Algoritmerna måste vara intressanta. Han var säker på att hade han missat fler skott i början så hade det tagit honom längre tid att komma till nästa nivå. Det var nästan som ett spel. Den tog din kunskapsnivå i beräkning; och tog det dig tid att lära dig det hela så höll den dig på samma nivå tills dess du kunde. Han kände sig listig och självsäker. Fienden skulle råka illa ut i ett krig; han kunde det här. Det visste han nu och tog sikte igen...

Han sprang för allt han var värd efter Adamsdotter som ropade åt dem att skynda på. De befann sig i en av gångarna till huvudhangaren på ett slagskepp av Sun Tzu Klassen. Fiendens jagare av Dristighetenklass hade under eldgivning närmat sig och skickat iväg svärmar av små bordningsfarkoster. Dessa var just nu på väg mot deras skepp och deras sektion hade order att stoppa dem.

”Per skyttepar, ta skydd och gör er redo.” ropade hon över larmet från de tjutande sirenerna som varnade för fientlig bordningsaktion. ”Smith, Whitfield, höger flank! Esra, Wong, er KSP på vänster flank!” Esra sprang med Wong efter sig mot vänster där det fanns skydd speciellt anpassat för SPMG-2, den lätta kulspruta sektionen var utrustade med. Nayan sprang med Ellen framför sig mot det skydd där små skottgluggar fanns. I teorin var dessa helt skottsäkra men ingenting hindrade fienden från att helt sonika gå runt dem eller kasta granater – Granattillsatser eller granatgevär var något varje bordningsstyrka bar på. Det var ingen konst att designa dessa för att vara dödliga för infanterister samtidigt som de inte skadade alltför mycket av det skepp som användaren ville ta.

”Okey, senaste uppgifterna från Bryggan” ropade Adamsdotter. ”Vi får två bordningskepp att hantera; vi tunnar ut dem och retirerar sedan om de är för många. Förbered Ontploffen. Fullständig tystnad!”

Orden åtlyddes. Stundens allvar kunde kännas i luften och trots den kyliga, torra luften ombord så kände Nayan att han svettades på ett sätt som språngmarschen dit inte skulle ha kunnat åstadkomma. Hans kondition hade avgjort blivit bättre på senare tid. Hans händer kändes svettiga under handskarna när de grep efter en Ontploffen och fångade Ellens blick. Hon såg sammanbiten ut när hon själv tog en och höll redo.

Ontploffen – Egentligen Rymdstridsgranat Typ II – var de granater som användes ombord på rymdskepp. Deras splitter flög längre, var farligare och det spriddes med en tryckvågsmekanism; inte via en explosion vilket gjorde att en använd granat bara behövde få en till tryckvågsladdning samt nytt splitter; varpå den kunde återanvändas av både vän och fiende. Smeknamnet kom ifrån en övning där granaten demonstrerats. En person hade hånfullt sagt att den lät ”ploff”, varpå en annan – från Europas västra kust – hade sagt ”Ontploffen!” och namnet hade fastnat; trots att namnet ironiskt nog betydde det som granaten inte gjorde; nämligen exploderade.

En stor smäll hördes; och alla gjorde sig genast beredda. Adamsdotter gestikulerade mot den stora stängda hangarporten där blå flammor började uppenbara sig. Bordningsfarkosterna hade nått målet. Såvida inte de landade i en hangar som redan öppnats så var deras enda möjlighet att ta sig in att svetsa hål på dörren varpå deras atmosfär jämkades med bordningsskeppets. Detta skapade också en smal öppning som fienden var tvungen att komma ut för – rakt in i deras eldgivning.

Adamsdotter pekade nu mot en annan del av dörren; den högra. Fienden kompenserade för den normala taktiken genom att öppna två öppningar. Det innebar att de skulle få in dubbelt så många soldater än normalt; vilket berövade försvararna det övertag som de hade genom befästa positioner mot en smal punkt. Utpekandes Ellen och stridsparet bredvid dem så justerade dem sina vapen så att de täckte den nya öppningen. Med ett stort metalliskt klank föll en del av dörren in, och sekunder senare gjorde den samma sak på andra sidan. Fyrtioåtta fientliga soldater skulle inom några sekunder vara på väg mot de tolv som försvarade hangaren. Nayan såg ett litet föremål kastas ut genom luckan och det skapade en öronbehövande smäll och en bländande vit blixt. Fienden hade fler nya saker än vad man lärt sig sedan sist. Precis efter blixten rusade två soldater fram ur öppningen. De bar på stora sköldar som täckte hela deras kropp och som såg ut att vara av samma material som deras egna kroppsskydd.

Adamsdotter skickade en signal till deras HUDs om att det var dags att kasta granaterna. Siktandes på de sex fiender som i skydd av sköldbärarna grupperade sig så kastade han sin Ontploffen, samtidigt som resten av Sektionen. De flesta av dem landade kort, men några av dem – inklusive Wongs och Fribergs landade mitt bland soldaterna. ”ELD” stod det med stora bokstäver på skärmen och utan att tänka öppnade Nayan eld rakt in bland fienderna.

Effekten av granaterna och eldgivningen var fruktansvärd. En av de sköldbärande fienderna slogs omkull, hans kamrater berövade skydd och de dog ögonblickligen från elden från Karbinerna. Vid den andra dörren gick det sämre. Där hade granaterna misslyckats att träffa rätt och i skydd av sköldarna regnade nu fiendens egna Ontploffens över vänster flank, avlossade från granattillsatser under fiendens karbiner.

Nayan försökte koppla bort de röda symbolerna som motsvarade sina sektionskamraters namn och det faktum att de var ute ur striden – kanske rentav döda - och fortsatte att skjuta kontrollerade skurar ner mot fienden.

”BRYT! Säkra och ladda ur, säkra och ladda ur, säkra och ladda ur. BRYT”

De optiska skärmarna och visuella projektionerna stängdes av. De stod i en stor lokal, många av de ”döda” reste sig upp och borstade bort dammet från sina uniformer.

”Femte Sektion, uppställning och avrapportering” fortsatte Adamsdotter medans hon tittade runt efter vem som avbrutit det hela. ”Nayan, Friberg, Smith. Bra jobbat. Darzi, försök att inte dö mer i övningar eller så kommer din karriär bli exeptionellt kort. Tyler? I mitt kontor efteråt.”

Dörren öppnades och B-styrkan; de som spelat fienden under övningen ställde sig upp och tittade mot dörren. Det var uppenbart varför deras nyfikenhet väckts. In genom den kom en man i fyrtioårsåldern, svart hy och ett vältrimmat skägg. Hans ögon hade för vana att registrera allt i närheten och generellt avbröt han inte utbildning utan ett väldigt gott skäl. Som när han ville bestraffa riktigt dåliga prestationer. Intrycket förstärktes av att han såg lätt stressad ut när han raskt marscherade fram till B-Styrkan och förklarade någonting i låg röst. Hela Femte Sektionen såg på när dessa raskt ställde sig på ett led. Mannen – vars namn gick i skarp kontrast med hans utseende, precis som alla andra på Kolonin – var Sergeant Chang. Hittills hade de enbart sett honom på avstånd eller då han talat till hela plutonen. Han vinkade åt Adamsdotter.

”Se till att era vapen är säkrade och hänger i remmen.” beordrade hon, och såg till att samtliga tog ut magasinet ur vapnet och gjorde mantelrörelse. Även om övningsammunitionen var helt ofarlig så höll man på rutinerna för säkerhets skull. ”Bra, då går vi ner och ser vad den här cirkusen handlar om”. De klättrade ner från sin upphöjda position via stegar och ställde sig brevid B-styrkan som bestod av soldater från grannplutonen. ”Sergeant, varför avbröt du övningen? Och varför fick vi ingen förvarning om den ändrade taktiken?” frågade Adamsdotter, antagligen så strängt hon vågade mot en överordnad. ”Fienden ger dig ingen förvarning om när han ändrar sin taktik och det gör inte jag heller. Scenariot var avsett för att återskapa fiendens bordningsaktion på FCS Soldatprinsessan strax efter hennes reträtt för att varna för jordens angrepp för tre månader sedan. De har redan ändrat sin taktik och den har antagligen ändrats fem-tio gånger hittils. Vi är sist att få nyheter om den saken.”

Whitfield kände att Ellen spände sig bredvid honom. Något hade påverkat henne, men han kunde inte komma på vad det skulle vara. Var hon nervös att få kritik över sitt agerande under övningen? Hon hade redan blivit berömd för det. Eller var det något annat? Hon hade inte reagerat tills de hade nämnt vilken strid som övningen skulle representera. Eller var hon bara skakad över att det hela lika gärna hade kunnat vara så äkta som det kändes? Det fanns gånger under övningen då han helt glömt bort att det hade varit en sådan. Han fokuserade sig på att se om Ellen reagerade mer; hon var hans Stridspartner och det var hans jobb att hålla utkik på hur hon mådde och vice versa.

”Sergeant Lundberg? Hur tyckte ni att sköldarna fungerade i ert anfall? Och var det fördelaktigt att anfalla från två punkter?” frågade Chang. Lundberg tog lite tid med att lyssna på vad hans soldater lågt sade till honom och vände sig sedan mot Chang.

”Det fungerade bra för att fienden inte hade väntat sig taktiken. Sköldarna var onödiga, det var fyra soldater till som lika gärna hade kunnat ge täckande eld eller kasta granater. Att gå in genom två öppningar gav oss mycket mer eld. Jag tror att vi hade kunnat göra ett riktigt bra jobb med att rensa hangaren om vi fått mer tid. Jag måste dock ge deras granatkastande och KSP Grupp beröm. Min egen grupp tvekade att avancera tack vare dem vilket kostade mig halva min pluton.

Adamsdotter log brett. ”Jag verkar ha kunnat lära dem någonting, Sergeant.” Lundberg log tillbaka. ”Det var en bra övning. Men varför avbröt du den, Chang?” tillade han. ”Vi har besök” blev det beslöjade svaret. ”Vi ska vänta här på vår gäst. Ni behöver inte vara tysta; men vänligen diskutera inte gästen. Det skulle se mycket illa ut. Ja, Rekryt Nes?” En av de andra rekryterna hade räckt upp handen. ”Hur ska vi veta vem det är vi inte får diskutera, Sergeant?” frågade hon.

”Det kan du få tänka på före, under och efter tjugo armhävningar, Rekryt.”

Rekryten gick ner på knä och påbörjade armhävningarna. Samtidigt höll en av hans sektionskamrater; Tajuna Kuchler en halvt viskande konversation med någon han inte kunde se. Tajuna var en av de yngsta i gruppen, dess ständiga optimist som motvikt till Fribergs gnällande och Hammars sarkasm. Hennes kortklippta bruna hår verkade nästan stå som taggar över någonting och han bestämde sig för att gå närmare för att se vad det hela handlade om. Det visade sig att hon argumenterade med Mies Rupertson, näst yngst i gruppen. Rupertson var lite av en skrytmåns, vilket som tur var inte hans mest frekventa drag. Dessvärre var det den sidan av honom som Tajuna fick hantera just nu.

”Kom igen nu, du vet att det är ett krig. Vi kan båda behöva någon som vi håller koll på.” sade han. ”Och låtsas inte som du inte tittat.” tillade han. Hon blängde tillbaka på honom.

”Jag ville bara kontrollera så att ditt ego inte tog kål på dig genom att ersätta dina vitala organ!” fräste hon. ”Och om du inte kommer ihåg det så är det min stridskamrats uppgift att hålla koll på mig; precis som din ska hålla koll på dig, en uppgift jag önskar hen tog på allvar även just nu.”

Nayan vände sig om. Han ville inte lyssna på det här, och om han uppmärksammade det hela skulle Adamsdotter nedkalla djävulens vrede över Mies; något som situationen inte riktigt verkade kräva.

Istället vände han sig om mot Ellen som stod ensam och fortfarande verkade begravd under sina tankar. Han gick fram mot henne och skulle precis ta upp det när dörren öppnades igen och ett underbefäl ropade att gästen var på väg. Det blev genast rörigt när Lundberg försökte formera sin pluton och Adamsdotter sin sektion, men det gick tillräckligt fort. De beordrades stå lediga, vilket gav dem utrymme att tjuvtitta mot dörren, något som alla gjorde.

In genom dörren kom en man i en egen sorts uniform, nämligen Politikerns. Genom århundradena hade ingenting förändrats på den fronten och en person som ville framstå som respektabel bar mörk kostym, svarta byxor och ljus skjorta med slips. Personen som bar uniformen var en medelålders man vars hår redan försvunnit från huvudet, antingen med valfri behandling eller ärftlig brist på hårväxt, hans mustasch och skägg var vältrimmade och han bar ett par tunna, stilenliga glasögon över sina bruna ögon. Det var ett ansikte som alla på Kolonin kände igen direkt.

Det var Guvernören över Kolonin, och Det Fria Solsystemet som hade kommit in genom dörren, eskorterad av en rådgivare och med ett glatt humör på sitt anlete. Han gick rakt fram till Sergeanterna Lundberg och Chang och skakade hand med dem, därefter med Adamsdotter och utbytte ord som Nayan inte kunde höra. Sedan fick Guvernören syn på honom.

”Nayan Whitfield?” Hans ansikte avslöjade ingenting förutom en glädje att se honom.

”Det är jag, Herr Guvernör.”

”Hur känns det att tjänstgöra i den styrka som du själv förespråkade?” frågade han under tiden som han skakade Nayans hand. ”Bra, Herr Guvernör.

”Trevligt trevligt. Jag fick veta att de avbröt en övning för min skull. Det var tråkigt; jag hade hellre tittat på men det var tydligen inte möjligt. Jag hoppas att du gör oss stolta där, och sedan kommer hem och skriver om dina upplevelser. Jag vet att jag kommer läsa dem!”

”Tack, Herr Guvernör.”

Guvernören fortsatte längst ledet och stannade brevid Ellen som gjorde honnör. Han såg i ögonvrån hur Adamsdotter gjorde en anteckning på sin padda. Han böjde sig fram för att skaka Ellens hand; som hon mottog med synbar glädje.

”Vad heter du, Soldat?” frågade Guvernören, inspekterande hennes kroppspansar, hjälm och vapen.

”Rekryt Ellen Smith, Herr Guvernör.” svarade hon käckt.

”Någon relation till Anna och James Smith?” frågade Guvernören med en känsla av orolighet i sin röst. Nayan tittade åt sidan och såg att Ellen hade blivit väldigt spänd igen även om hon försökte dölja det. ”Nej, Herr Guvernör!” svarade hon, och Guvernören fortsatte längst med ledet, stannandes här och var och ställde frågor. Han stannade inte länge, utan fortsatte varpå grannplutonen tågade ut genom dörren.

”Smith! Ditt inkompetenta inskränkta främlingsfientliga fanskap! Du hälsar inte på en civil person. Nu gör du femton armhävningar och tio situps. Tills dess du är klar ska resten av homofoberna som fått lata sig i glansen av högheterna springa runt salen, utom Rekrytledare Hammar som kommer hit!” Ellen lade sig på golvet och påbörjade Situps:en, varpå hon fick korrigering av korpralen – armhävningarna först var det som gällde och därmed fick hon påbackning med ytterligare tio armhävningar. Under tiden som de sprang skällde Adamsdotter ut Hammar för att han inte lyckats att lära rekryterna i hur man hälsade korrekt och framför allt på vem. Hela övningen tog ytterligare tio minuter varpå rekryterna skickades iväg för lunch; något som var välkommet efter en hel morgon av övningar, lektioner och gapskrik från underbefäl.

Det var först senare på kvällen som Nayan fick chans att tala med Ellen om dagens händelser. Hon satt ensam och rökte utanför logementet och såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Hon tittade inte upp när han kom förbi utan fortsatte stirra rakt fram. Han harklade sig. Ingen reaktion.

”Ellen?” Hon tittade upp men svarade inte. ”Vad är det med dagens övning som var fel?”

”Jag blev bara besviken över att jag inte träffade så mycket som jag borde. Jag trodde jag sköt bättre än så.” Det lät inte övertygande ansåg Nayan och tydligen ansåg Ellen det också, för hon ställde sig upp. ”Okey. Jag berättar om du lovar att inte berätta för någon. Det är personligt.”.

”Jag är din stridspartner. Det är klart jag behåller dina hemligheter, det är det vi är till för.”

”Okey. Så här är det. Guvernören hade inte helt fel, jag är släkt med de två. De dog som du vet ombord den striden som vi precis återskapade för övningen. De hade samma positioner som vi hade.”

”Hur var du släkt med dem?” frågade Nayan och kände sig väldigt okänslig.

”Moster och faster.” svarade hon. ”Jag vet att de fick medalj och allt, men jag ville inte nämna det inför Guvernören när jag hade fått veta att det var just den striden som de dog i. Jag skulle uppskatta om du inte nämnde det. Jag vill inte ge Adamsdotter mer känslomässig ammunition, hon har redan tillräckligt.” Hon räckte över en cigarett. ”Kom igen, jag hatar att röka ensam.”